Det värsta är att vakna. Man känner direkt att något är fel. Smärtan i magen påminer snabbt om att du inte längre är min. Det gör så ont att komma på det. För någon vecka sen började jag direkt böla som en säl där jag låg. Numera orkar jag inte riktigt utan gråter på insidan istället.

Och i veckan måste jag träffa dig igen. Jävla skit alltså. Är så rädd för att såren ska rivas upp igen. För jag har faktiskt lyckats plåstra om dem lite. Men det finns inget annat val. Det här är sista gången jag ska träffa dig och vara kär i dig. Nästa gång ska vi inte vara nåt mer än vänner.

USh det är så konstigt att inte vara glad över att få träffa dig. Det var ju lixom det bästa jag visste. Men grejen är ju att allt är förstört. Så när jag träffar dig känns allt falskt och jag orkar inte riktigt vara den glada, pratiga tjej jag alltid varit i ditt sällskap. Det är ju inte så konstigt för även om du vill vara min vän så är det svårt att glädjas över det, när man vill så mycket mer än det.

Sorry för mitt deprimerande inlägg men känns bra att skriva av sig det man känner. Det känns som det här kommer bli en del av min terapi. Nu ska jag snart springa och sen träffa Steina. Ska bli jättemysigt! <3 Puss och kram ses i stan!