Idag är det exakt 3 veckor sen allt började eller slutade kanske är ett bättre ord. Kan fortfarande inte riktigt fatta hur du tänker men samtidigt känner jag att jag inte längre hoppas på att du kommer ta ditt vett tillfånga, för du är väl en idiot helt enkelt. En idiot som jag älskar, det kommer jag alltid att göra. Men en idiot som jag måste släppa vilket jag vet att jag kan.

Jag vägrar vara ett offer som ger upp. Utan har bestämt mig för att det finns något bättre där ute. För första gången i mitt liv ska jag göra något för mig själv och stå upp för mig själv. För jag har insett att man egentligen bara har själv att lita på. Och om man inte är snäll mot sig själv kommer man aldrig kunna leva fullt ut.

Därför tänker jag aldrig ångra något alls eller ge mig skulden för det som har hänt. För felet ligger faktiskt hos dig. Jag är inte arg på dig nånstans men jag vet att om du hade velat det här lika mycket som jag och lagt energin som krävts så hade inte dina känslor tinat bort. Du gav mig aldrig chansen på riktigt för du bär ett osynligt skal runt om dig. Kanske har jag lyckats göra några små hål i det men aldrig har jag kommit helt in. Och det suger när jag tänker på att mina små hål kan hjälpa nästa tjej att nå hela vägen. För jag ville ju att det skulle vara jag! men när den här tiden är kommen så kan jag förhoppningvis glädjas för din skull ändå.

För jag vill ju vara din vän nån gång i framtiden. Men är rädd för att det inte kommer gå. För visst jag kommer säkert lära mig att leva med det här såret och det kommer inte göra lika ont som det gör nu. Men har jävligt svårt att se att jag skulle kunna träffa dig och inte känna att jag vill ha dig. För du är den finaste jag någonsin träffat.